Författaren, föreläsaren och normingenjören Elisabeth Wadin, som också driver bloggen och podden Yes! Bara skriv, brinner för berättelsernas kraft att förändra världen. Med en bakgrund inom tv, event och genusstudier väver hon ihop kreativitet och samhällsengagemang. Nu är hon aktuell i antologin Driv Utopierna, där hon inspirerar oss att som kreativa människor göra modiga val – och påminner om att en författare faktiskt sitter på makt att skapa verklig förändring.
Om du inte ser det, skapa det
Elisabeth Wadin
Ur boken Driv utopierna
"Klockan var fyra på morgonen, det hade inte börjat ljusna när jag klev av nattbussen och drog jackan tätare om mig. Jag var arton år och på väg hem från krogen. När jag lämnade stora vägen såg jag bussen köra vidare. Jag passerade Konsum, den stora lastkajen var svagt upplyst. Därefter det övergivna huset, som hade potential att bli så fint, men istället var det ett ruckel med trasiga fönsterrutor. En natt när jag sett ett svagt sken och hört röster därifrån blev jag så rädd att jag sprang hela vägen hem.
Men den här natten var något annorlunda. Jag skyndade inte på stegen som jag brukade. Istället gick jag i lugn takt, noga med att inte vika undan blicken. Jag sneglade mot huset för att se om jag skulle upptäcka någon rörelse. Den sista biten hem gick genom en skog. Jag bodde i en lägenhet och baksidan av huset vette mot en brant backe. Det var den värsta biten där det var svårare att skynda på. Den mörka skogen rymde många ställen för någon att kunna gömma sig på.
Jag stannade i början av backen, letade i väskan efter mina nycklar och satte dem i handen så att de formade ett spetsigt knogjärn. Snabbt skannade jag av skogen och började gå uppför backen med bestämda steg. Jag såg åt sidorna och bakåt och försökte hålla en jämn andning. Medan jag gick kom jag på mig själv med att le. Jag var inte rädd längre.
Anledningen var så enkel som två tv-serier. I den ena, Buffy the vampire slayer, var tonårstjejen Buffy ”den utvalda”. Hon bekämpade vampyrer och monster som steg upp från helvetesgapet. Den andra, Alias, handlade om CIA-agenten Sydney Bristow som bekämpade kriminella nätverk över hela världen. Båda dessa serier och huvudpersoner hade en sak gemensamt: det som kallas för kvinnligt badassery.
När jag gick där, på väg hem från busshållplatsen, började jag anamma min inre Buffy och min inre Sydney. Jag var redo om någon skulle hoppa på mig. Buffy och Sydney gav mig mod. De gav mig även en gnutta badassery.
Om jag hade lyckats övermanna någon får vi aldrig veta. Som tur var råkade jag aldrig ut för något. Men det där modet bar jag med mig länge. Det är fascinerande hur fiktiva karaktärer kan påverka oss i den verkliga världen.
Hjärnan kan inte skilja på verklighet och fiktion. Det är därför vi känner så mycket när vi läser böcker eller tittar på filmer och serier. I stunden är den fiktiva berättelsen den verklighet vi tar in. Den påverkar hur vi mår, våra känslor, och den kan också påverka hur vi agerar. Har du någonsin känt dig riktigt irriterad på din partner eller en vän utan att förstå varför? Det är bara en känsla som ligger och pyr? Men efter ett tag inser du att det är för att paret i tv-serien du följer bråkade i förra avsnittet och du är fortfarande lite sur över det. Du tittar inte längre, men känslan hänger kvar. Efter en riktigt bra feelgood-film kan jag gå på rosa moln i flera dagar. Jag är lycklig för att huvudpersonen i filmen blev så lycklig. Och när jag är lycklig beter jag mig annorlunda mot personerna i min närhet, jämfört med om jag tittat på Criminal Minds om seriemördare som gör avskyvärda saker mot oskyldiga människor. Fiktion kan påverka verkligheten och det kan få riktiga konsekvenser.
Det sägs att tv-serien Will & Grace hade en enorm inverkan på attityden mot homosexuella när den kom 1998. Det finns till och med något som kallas för Will & Grace-effekten. Serien handlade om två bästa kompisar som bodde ihop. De var snygga, framgångsrika och älskvärda. Grace var heterosexuell och Will var homosexuell. Men fokus låg aldrig på att Will var gay. Det geniala med serien var att den normaliserade det. Will som karaktär var inte annorlunda. Att han var homosexuell och Grace heterosexuell var normen i seriens fiktiva värld, och det hjälpte till att normalisera homosexuella. Genom att ta del av Will och Grace relation med varandra, och till andra, kunde människor varje vecka se ett fullt fungerande vänskapspar som var minst lika roliga, framgångsrika och snygga som karaktärerna i samtida Vänner. Det här förändrade bilden av homosexuella för en bredare massa. I en empirisk undersökning som gjordes när serien fortfarande sändes på tv svarade 60 procent av de tillfrågade att de fick en mer positiv bild av homosexuella efter att ha sett programmet.
Redan 1954 lade forskaren Gordon Allport fram en hypotes om att fördomar mellan två olika grupper kan försvinna om dessa två grupper börjar umgås, även kallat kontakthypotesen. Något som blivit accepterat och applicerats brett inom social forskning sedan dess. Edward Schiappa, professor på MIT, som bland annat forskat på effekterna av Will & Grace säger att samma sak kan uppstå vid umgänge med fiktiva karaktärer, även om det blir ett ensidigt umgänge, så kallade parasociala möten.
Will & Grace är bara ett exempel på hur populärkulturen faktiskt kan förändra verkligheten. Serien normaliserade homosexualitet på ett sätt som inte hade gjorts tidigare. Att titta in i folks hem vecka efter vecka ledde till en reducering av fördomar. Nyckeln här ligger just i normaliseringen. Vi människor är generellt emot förändringar, vi tycker om det vi känner till och kan vara rädda för det okända. Vi behöver se saker för att förstå och det är först när vi förstår, som vi kan ändra vårt beteende.
Det är därför förebilder är så viktiga. När Armand Duplantis lyckas slå världsrekord på världsrekord inspirerar han en hel generation nya stavhoppare. De ser att det är möjligt och börjar tro på att de också kan. Du kanske hört talas om Bannister-effekten? Det ansågs fysiskt omöjligt att springa en engelsk mil under fyra minuter. Sen kom Roger Bannister 1954 och lyckades motbevisa forskarna och satte därmed en ny ribba för vad som var möjligt.
Vi kan uppnå samma sak om vi medvetet börjar bryta mot normer när vi skriver fiktiva berättelser. Precis som Will & Grace. Till en början kan det upplevas som avigt, men efter en stund kommer det att kännas fullständigt normalt. För i den fiktiva världen som författaren skapat är det normen.
Här kommer nästa nyckel: när vi läser en skönlitterär bok så upplever vi den fiktiva världen genom karaktärernas ögon. Vi filtrerar informationen genom våra personliga erfarenheter, men världen vi ser, ser vi genom någon annans ögon. Om de personerna ser något som normalt så kommer vi också göra det.
Ta en science fiction berättelse som utspelar sig i rymden som exempel. Där är det fullständigt normalt att vi lever i rymden, det är inget konstigt med det alls och vi som läsare höjer inte ens på ögonbrynen.
Om det är en romantisk historia där vi får följa en karaktär som är upp över öronen förälskad i någon så kommer beskrivningen av den personen göra att vi också tycker att hen är attraktiv, tack vare sättet den personen porträtteras på.
En författare sitter på makt. Den makten kan skapa förändring. Så hur kan vi som kreativa människor börja göra aktiva val för att värna om den makten?
Min längtan efter jämställd litteratur föddes ur en önskan att se fler kvinnliga actionhjältar. Jag ville se fler kvinnor som huvudpersoner i böckerna jag läste och filmerna jag såg. Framförallt ville jag att de skulle få vara starka, modiga, häftiga och sårbara utan att förminskas för att de var kvinnor. Jag var trött på att följa kvinnors resor som var svårare än deras manliga motsvarigheter. Jag ville helt enkelt ha mer kvinnligt badassery.
Det finns fragment av detta i dagens utbud. Fler och fler kvinnliga karaktärer börjar ta större plats i våra fiktiva världar, men hur porträtteras de? Hur beskrivs de?
Jag kunde inte hitta den sortens berättelser jag själv ville uppleva så jag bestämde mig för att skriva dem.
Första utkastet av min egen bok landade i ett slags matriarkat. I min iver att få in fler kvinnor gjorde jag tvärtom mot hur det ser ut idag. Alla typiskt manliga karaktärer blev kvinnor och tvärtom. Detta slutade såklart med att nästan alla karaktärer var kvinnor och det var bara kvinnor som hade maktpositioner. När min lektör påpekade detta fick jag en tankeställare. Det var ju inte ett matriarkat jag ville skapa. Jag ville att det skulle vara jämställt. Jag gick tillbaka till skrivbordet. Hur ser jämställdhet ut egentligen? Hur skulle vi prata med varandra? Jag har ju aldrig levt i ett jämställt samhälle.
Jag landade i att jag måste bryta ner hur och var jämställdhet kan porträtteras i skrivprocessen och skapade sex grundprinciper som jag kunde utgå från: Karaktärer, Makt, Beskrivningar, Samhället, Normer och Konflikt.
Jag tittar på samtliga principer utifrån ett jämställdhetsperspektiv när jag skriver.
• Karaktärer – Vad driver dem framåt? Hur ser de på sig själva? Hur ser de på världen? Hur låter den inre monologen?
• Maktförhållanden och relationer – Vem sitter på makt och varför? Vad avgör om den personen har en maktposition? Vad är det för relation mellan karaktärerna? Hur beskrivs relationen?
• Beskrivning av miljöer och karaktärer – Hur beskrivs världen som boken utspelar sig i? Vilka adjektiv används? Hur beskrivs de olika könen?
• Samhällets strukturer – Hur är samhället uppbyggt? Finns det strukturer som upprätthåller förlegade normer?
• Begränsande normer – Är någon karaktär begränsad av normer? Eller premieras någon karaktär på grund av de begränsande normerna vi har idag? Som vithetsnorm, heteronorm, åldersnorm, funktionsnorm, etnicitet och cis-norm.
• Konflikten – Vad bottnar konflikten i? Grundar den sig i förlegade normer?
Det här är min kompass när jag skriver. Det är med stöd i dessa som jag gör mina avvägningar och tar beslut. Det är som en muskel att träna upp, jag insåg inte hur många smådetaljer som är så djupt rotade i mig att jag inte ens reflekterar över dem. Att jag väljer olika adjektiv för att beskriva män respektive kvinnor. Vem som fattar vems hand först. Vilket ordförråd en karaktär har.
Om du inte ser det, skapa det. Jag älskar den raden. Den öppnar upp för så många möjligheter. Fler kan skriva jämställt. Jag vill läsa feelgood, deckare, rysare och science fiction som utspelar sig i en jämställd värld.
Ju oftare vi får möjlighet att leva i jämställdhet desto mer kommer det att kännas naturligt. Vi kan bli fler som skapar parasociala, alltså ensidiga, upplevelser med jämställdhet.
Inom beteendevetenskap finns det något som kallas nudging, eller puffning på svenska. Det går ut på att underlätta för individer att fatta beslut som främjar deras välfärd utan att ta bort deras handlingsfrihet.
Jag ser jämställd litteratur som en variant av det. Jag vill puffa folk i en riktning där jämställdhet är det normala, utan att trycka på med fakta och statistik. Det ska ske mer subtilt, genom underhållning. Där en läsare får leva i en jämställd värld och långsamt landa i att det som står där känns mer naturligt än det vi möter utanför dörren.
Låt oss inte glömma att vi ofta läser för att drömma oss bort. Leva någon annans liv ett litet tag. Varför inte ta den chansen och låta folk leva jämställt?
Diskussionen kring jämställdhet handlar ofta om hur ojämställt samhället är. Vi tittar på antal föräldradagar som är skevt fördelade och lönegap som ska täppas igen. Men var är diskussionen om vad vi vill se istället?
Utöver statistisk jämställdhet, hur vill vi att det ska se ut i praktiken när vi väl lyckas?
Jämställdhet behöver mer representation och varenda skrivande person har möjlighet att vara med och skapa det. Vi kan skriva oss till ett samhälle där jämställdhet är norm, något jag kallar för normställdhet. Kan vi se det och uppleva det, kommer vi också börja tro att det är möjligt att uppnå.
Tillsammans kan vi göra skillnad på riktigt.
Med jämställd litteratur uppnår vi min utopi. ✴"
Elisabeth Wadin
Elisabeth Wadin är författare, föreläsare och normingenjör med fokus på jämställd berättarkonst. Hon debuterade med romanen Kollektivet på Freja Förlag, skriven enligt principerna för jämställd litteratur. Genom bloggen och podden Yes! Bara skriv inspirerar hon fler att använda sin kreativitet som en kraft för förändring. I boken Driv Utopierna samlas Elisabeths bidrag tillsammans med 18 andra normingenjörer. Driv Utopierna finns att köpa hos Add Gender, och på AdLibris och Bokus.